LJUSBRINGAREN

Ur rymdernas djup jag sjunger min sång I vilda, mäktiga toner, Men tuttar väl på en verldsbrand en gång För kval, som jag led i äoner. 

Man band mig vid klippans skrojliga barm Och satte en gam att fråssa På lefvern, som skälfde så rykande varm Det skulle mitt högmod krossa. 

Så led jag, så stred jag i tusen år Och hädade verldens herre. Och allt som det växte, mitt blodiga sår, Jag hädade blott dess värre. 

På sistone kom der en skelögd flock – Guds tjenare voro de alla – 9 Med fromlande miner och sotsvart rock Och fulle af helig galla. 

Med pinbänk och tumskruf och glödande ting De skulle mig ödmjukhet lära Samt skredo till värfvet med bön och sång, Vår herre gud fader till ära. Men aldrig de hörde ett smärtans skri, Totalt voro mödorna spilda. En bönesuck mängde sig aldrig i Min tungas hädelser vilda. 

Jag öste mitt hån så isande kallt, Att fromheten fann mig gruflig. I Satans gestalt, i Prometeus, gestalt Förblef jag densamma – okuflig. 

Och lyfte jag stundom min länksmidda arm Till hot mot den signande presten, Då bäfvade hafvets rullande barm Och jordens innersta fästen. 

Så led jag, så stred jag i tusen år, I lidandet städs triumfator, Mer fruktansvärd trots mina blodiga sår Ån himlarnes storimperator. 

Och nu är det verldens senaste tid, Snart ståndar på evighetsnäset Vår sista, vår stora, förbittrade strid, Der biter den gamle i gräset. 

Se'n eldhanen flaxar kring verldens hörn Och byggnaden störtar tillsammans. Och då stiger tankens frigjorda örn Mot skyn ur den rykande flamman. 

Atterdag Wermelin 

(Lucifer – flygblad för bespottelse och galghumor, april 1887)